Var hos kuratorn idag. Det är skönt att ha någon utomstående att prata med. Med någon som kan vinkla ens tankar och få en att tänka annorlunda. Att få en att inte klandra sig själv för det som hände.

Fick papper idag som jag och Reine ska skriva under. Papper som registrerar Alice på oss föräldrar.

Saknar henne så. Det gör så ont i mig. Min fina lilla tjej.
Älskar dig så mitt hjärta. Min ängel.

Gå in på spädbarnsfondens hemsida och bidra till forskningen om spädbarnsdöd.

Fredag 24 april var en av de värsta och jobbigaste dagarna i mitt liv. Då hade vi nämligen minnesstund för Alice för att ta ett sista farväl.

Bröt ihop direkt när vi kom in i sjukhusets kapell. Var så jobbigt att se min fina ängel ligga där i kistan. Min fina lilla Alice. Vill inte lägga dig i en kista. Vill lägga dig i din säng eller vagga dig i vagnen. Det är så orättvist. Varför? Varför fick du inte stanna? Ingen ska behöva ta farväl av sitt eget barn. Ingen ska behöva begrava sitt eget barn.

Alva var så fin. Hon gav Alice en nalle. En likadan som vi har hemma vid kortet på Alice. Och så hade hon ritat en teckning och gjort ett armband till Alice. Vi la även ner bilder på oss och en gosepingu. Det var så fint.
Alva fick skruva på locket till kistan på slutet.



Det är det vackraste barnen som dör
de som ingen ondska berört
de som är mjukare än andra,
kärleksfullare.

Det är de vackraste barnen som dör
läggs i jord istället för armar
och ljuset från just deras ögon
slocknar.

Det är de vackraste barnen som dör
medan hjärtan gråter
förbittrade, stela,
livsberövade.

Oförtjänta kom de
välsignade gick de,
de vackraste barnen som dör.