Tänker en massa när jag är hemma. Varför hände det oss? Varför dog hon? Var det min diabetes fel? Antagligen orkade inte hennes hjärta med att hon blev så stor så snabbt. Inget som vi fått bekräftat. Men misstänker det. Proverna visade inget fel på varken mig eller Alice. Men väntar fortfarande på fler provsvar. Vill bara få veta varför?

Världen är så grymt orättvis. Jag vill också ha min bebis och mysa med, pussa på och krama om. Vill också gå på promenader med vagnen. Vill att Alva ska ha sin lillasyster och busa med. Hon var så redo att bli storasyster.

Mamma saknar dig så otroligt mycket Alice. Älskar dig min ängel.

Har idag varit till jobbet och träffat alla barn för första gången sedan Alice dog. Jobbar som förskollärare.
Var jättenervös. Hur skulle de reagera? Hur skulle jag reagera? Vad skulle barnen fråga?

Men det gick hur bra som helst. Barnen blev jätteglada när jag kom. Fick massor av härliga kramar. Och några frågade om det som hänt. Men fick inga andra frågor än vad Alva redan frågat mig. Precis som min kurator sa.

Längtar tillbaka. Att få jobba igen. Att få tillbaka min vardag. Ha något att göra om dagarna. Blir tokig av att vara hemma. Bara tänker och gråter.
Börjar jobba igen 25 maj. Men bara två timmar om dagen till en början. För att sedan trappa upp. Hoppas att jag klarar av det.

Var inte arg lilla mamma
jag var tvungen att gå.
När dom klippte banden,
orkade inte mitt hjärta att slå.

Älskade pappa,
mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra,
när jag flyger bort.

Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst,
men lyssna till era hjärtan
och ni kommer höra min röst.

jag finns inte bland er,
men jag finns ändå
Jag hör era böner
och älskar er så!

Måndag 6 april åker vi med Alva till farmor och farfar för vidare avfärd till förlossningen.

På förlossningen får vi ett rum och igångsättningen sätts igång. De tar ca 12 rör blod från mig. Får sedan någon salva som ska mjuka upp och utplåna livmodertappen. Sen var det bara att vänta. Vi fick veta att detta moment kan ta ett tag. Börjar få lite molnande värk, så får alvedon och vetekuddar. Fick veta att jag kan få all smärtlindring som finns eftersom vi inte behöver ta hänsyn till någon bebis.

Efter 6 timmar får jag återigen salva och mera väntan.
Molnande värken tilltar och på natten (tror jag) känner jag en knäpp i magen och vattnet går.

Efter detta tilltar värkarna och jag får börja andas lustgas för att klara dem. De kallar på narkosläkare för att sätta epidural. Men den hjälper inte. Får bara ondare och ondare. Andas lustgas genom värkarna.
En annan narkosläkare får komma och prova sätta ny epidural. Och denna gång funkar det. Vilken lättnad. Nu kunde jag slappna av och slippa smärtan.

Men nu stannade värkarna av och jag får värkstimulerande dropp. Tillslut är jag öppen 10 cm och det är dags att börja krysta. En timme försöker jag krysta. Men efter all smärta tidigare under dagen är jag helt slut och lyckas inte krysta ut henne.

Läkare tillkallas och hon beslutar att de ska plocka ut henne med kejsarsnitt istället. Så vi får förbereda oss för det. Det har nu hunnit bli tisdag kväll. Rullas in på operation och blir snittad. Var vaken och hade Reine hos mig hela tiden. Kl. 19.27 föds vår fina ängel. Vår perfekta lilla tjej. Men helt livlös.

Barnmorskan håller henne inlindad i en filt. Kunde inte ta henne till mig. Ville inte se. Det gjorde så ont i mig. Men tillslut vågade jag titta i alla fall.

Rullas till uppvaket där vi var tills jag kunde röra mina ben. Fick ha vår fina tjej, som vi döpte till Alice, hos oss hela tiden. Och barnmorskan satt med oss hela tiden.

Rullades sedan till en avd. där vi fick eget rum. Vi fick ha vår Alice hos oss i rummet hela tiden vi var på sjukhuset. I en liten kylkista. Kändes bra att ha henne där. Kunna klappa på henne och hålla henne när vi ville.

Livet är så fruktansvärt orättvist. Varför fick hon inte stanna? Varför dog hon? Min fina lilla tjej. Min ängel. Min älskade Alice.

Alice föddes 7 april 2015 kl. 19.27,
1 månad förtidigt.
54 cm lång
4866 gr

Tänkte berätta lite om det vi har varit med om.
Har en underbar dotter som snart fyller fem år. Hon är min underbara lilla solstråle. Min lilla Alva.
Vid midsommar 2014 bestämde jag och min man Reine att vi skulle försöka få ett syskon till Alva.
Blev jätteglad när testet visade positivt 23 augusti 2014. Alva skulle äntligen bli storasyster.

Blev inskriven på specialistmödravården då jag har typ 1 diabetes. Fick i samband med det göra ett vul och de såg ett litet hjärta som pickade. Mådde jätteilla första tiden. Men blev bättre när jag kommit halvvägs.

Var på rul och fick se lilla knytet i magen som visade sig vara en liten flicka. Alva skulle få en lillasyster. Allt såg bra ut. Beräknad födsel blev 7 maj 2015.

Dagarna flöt på och jag fick gå varannan vecka på tul. Hon var vid första lite större än normalt. Men hon bara växte och växte och var tillslut 50% större än normalt. Fick tid för planerat kejsarsnitt 20 april 2015. Det var skönt att ha ett datum. Alltså kunde vi i förväg bestämma vart Alva skulle vara.

Alva såg fram emot att bli storasyster och pratade mycket om bebis som snart skulle komma. Hon klappade och pussade på magen. Min fina tjej. Hon var så glad.

Det blev påsk och vi firade den hos farmor och farfar. Men så kom påskdagen och jag konstaterade under dagen att jag inte känt henne sparka på ett tag. Så på kvällen besköt vi för att ringa förlossningen och vi fick komma på kontroll.

Var nervös hela vägen i bilen. Väl där fick jag lägga mig på en brits och barnmorskan försökte hitta ett hjärtljud. Men lyckades inte. En läkare kom in och gjorde ultraljud. Men lyckades inte hitta hjärtat. Och berättade att det inte ser så ljust ut. Då bröt jag ihop. Min lilla bebis. Du fick inte vara död. Det kom in en andra och en tredje läkare för att även de kolla om de hittade något hjärta som pickade. Men förgäves.
Hela min/vår värld rasade samman.
Vår fina lilla bebis hade dött i magen. Hennes lilla hjärta hade stannat. :(
Vi bara grät och grät. Alla tre. Alva var med när vi fick beskedet.

När jag lugnat mig lyckades jag tillslut fråga vad som kommer hända nu. Fick veta att vi skulle få åka hem och sova och komma tillbaka för igångsättning dagen efter. Igångsättning. Ville bli snittad men de ville att jag skulle försöka föda vaginalt.

Det blev inte så mycket sömn den natten. Bara grät och grät. Och fasade för vad som skulle ske dagen efter.

Förlossningen skriver jag om en annan gång. Börjar bara gråta när jag skriver.
Det gör så ont i mig att ha förlorat vår fina lilla bebis. Alvas lillasyster.
Går inte en dag utan att jag tänker på henne. Min fina lilla ängel.